Ge blod!

Ja, på måndag 07.30 ska jag för första gången ta mig till blodcentralen och lämna ett test av mitt blod för att se om jag får bli blodgivare. Så med det här blogginlägget skickar jag ut en uppmaning till alla er som är friska och krya att göra samma sak, det blir också en uppmaning till er som har egna bloggar. Skriv ett inlägg om din relation till det här med att lämna blod så inspirerar du kanske någon i din omgivning till att göra en enkel men god gärning. Jag har aldrig gillat det här med nålar och sprutor, varför jag dragit mig för att gå och lämna blod. Blodgivares historier om den enorma nålen som förs in i armen har ju knappast gjort saken bättre, jag kan väl inte påstå att jag har en fobi mot nålar men pulsen rusar iväg och det känns inte riktigt bekvämt.

Om man ska följa upp den här historien i min barndom så skulle man kanske kunna koppla det till stelkrampssprutan som man tog i mellanstadiet, tysta stod vi där i kön utanför skolsköterskans rum och väntade på att det det skulle bli vår tur. En del svimmade av att det gjorde så ont hade man hört. Förmodligen stod jag där och tittade ner i golvet och bad en tyst bön om att få slippa, men till slut blev det ändå min tur. Jag hoppade upp på den prasslande britsen klädd i papper. Sammanbiten och fåordig blottade jag armen, stirrade in i väggen och väntade på det fruktansvärda sticket. Jag överlevde den där dagen, men de sprutor och blodprov jag tagit sedan dess kan jag nog räkna på en hand. Nu är jag vuxen och borde nog insett tidigare att min rädsla inte riktigt står i proportion till den hjälp jag kanske kan ge en annan människa.