28 januari 2010

Musik och sånt

Jag har en ny favvolåt, jag lyssnar på den i mina lurar när jag promenerar till jobbet på morgonen, och när jag promenerar hem på kvällen. En del låtar höjer sig ett snäpp när man får sätta på sig ett par lurar och på så sätt stå med fötterna i två världar samtidigt. Det jag hör förstärker de intryck som jag ser runtomkring mig. Ofta känns det som att man är en karaktär i en musikvideo till låten man lyssnar på. Allting blir lite mer filmiskt och surrealistiskt.

Kanske är detta en av de bästa svenska låtarna som gjordes under 2009? Kent är inte mina största idoler, men i den här låten gillar jag precis allt.

Inga kommentarer: